Godmorgon!

Jag har haft lite funderingar som snurrat runt i mitt huvud de här dagarna.. Vad fan ska jag bli när jag blir stor?
Men sedan kommit fram till att det verkar inte som att det spelar någon roll, utan vad är det jag kan bli?
I gymnasiet orkade jag inte riktigt. Det är svårt att kämpa för något när man inte har något mål, när man inte ser något slut på det hela eller inte har något att kämpa för. Därför kämpade jag inte och nu kan jag inte bli vad jag vill.
Jag har en enda chans kvar då och det är högskoleprovet.. Men ja, om jag gör det varje år fram till jag är 80 kanske jag till slut klarar det då?
För som jag förstår det kan man liksom inte riktigt plugga upp betyg nuförtiden? HJÄLP!

Nu när jag jobbar inom sjukvård och sånt har jag kommit fram till att jag skulle vilja bli läkare. JAG VILL bli läkare. Kan inte det få spela roll då? Jag vill, vill, vill. Jag kan brinna för det och kämpa jättemycket för det och tycka det är kul. Jag har nu ett mål, men är det för sent nu då eller?


-

Jag är så otroligt trött nu. Jag måste liksom bara få sova ut. Vila! Det är alltid så att allt tar i fatt mig. Jag har inte varit sjuk på hela sommaren.. Och det är ganska konstigt för att vara mig, så jag måste vara försiktig nu!
Hade egentligen tänkt träna på kvällen, men mamma tyckte inte det var en bra idag, nu när jag var så slut.
Friskis och svettis är annars en plats jag älskar att vara på. Jag har liksom varit där sen jag var hur liten som helst. Man sprang och störde när mamma körde de större passen när man var sex sju, när man blev lite äldre började man gå på juniorgympan som mest var en lek. Det roligaste av allt var pausen i mitten då man fick ligga och brottas med alla killarna på madrasserna. Och nu för tiden och alla år innan har jag varit där på så många olika perioder i mitt liv. Jag har varit glad när jag varit där, ledsen eller så otroligt arg och irriterad. Men alltid när jag kommer därifrån så känner jag mig lugnare. Det är som att när jag är där behöver jag inte tänka på alla mina problem, utan jag bara är.
Det är därför jag har svårt att träna på något annat ställe än Ekeby, för det är där jag har alla dessa minnen. Det blir aldrig samma sak om jag tränar någon annan stans.

Men jag, mor och Kristina åkte och kollade på en visning och sedan satte vi oss vid vattnet och kollade på solnedgången. Det var en sån fin dag idag.

Puss till alla, men jag är lite i en svacka just nu. Kommer snart tillbaka.

Sara

Jag har tänkt på en sak.
Visst är det så att varje människa.. Ja, varenda liten knatte som finns på jorden! Bara tänker på sig själv.
Jag är inget helgon eller så, jag är väl precis likadan som alla andra!

Jag tror verkligen det finns människor som är bättre än andra på att ta hand om andra människor. Hjälpa till på rätt sätt, lyssna eller ge en kram utan att babbla på om sitt eget.
Men när det väl kommer till Krita.. Är vi inte alla väldigt själviska då? Men kanske på olika sätt..

Jag ställer mig egentligen den här frågan, för jag undrar om det finns människor som verkligen bryr sig om varandra på riktigt? Finns det någon som jag bryr mig om på riktigt.. Som jag skulle kunna sitta och lyssna på, prata om sig själv och sitt liv en hel dag och jag skulle verkligen tycka det var intressant.
Jo, det kanske det finns. Men skulle den personen göra samma sak för mig?

Jag är iaf så himla trött på människor som inte kan ta sig tid att bara lyssna. Ibland kan det få handla bara om den andra människan utan att man själv behöver säga NÅGONTING.

Även om jag är såhär ibland, är det något jag HELA TIDEN kämpar för att inte bli.

S

Jag försökte sova i 2 minuter men gav sedan upp. Jag står inte ut. Det är omöjligt. Jag har ont i hela kroppen.

Jag skulle göra vad som helst för att skruva tillbaka tiden ett år. För ett år sen hade jag allt jag ville ha.. Även om jag inte var nöjd med mitt liv då och det alltid fanns något jag ville ändra på, hade jag allt jag ville ha.
Jag tänker att det här året har varit det bästa i mitt liv. Men varför? För att jag har haft roligt.. Snarare, dränkt mina sorjer i alkohol eller andra konstiga begär. Jag har inte orkat tänka.

Men idag orkar jag inte gömma mig mer. Jag orkar ingenting. Jag får ångest. Jag är vuxen, för det är så jag är som person. Jag är stark och vill ut i världen och jag är trött på att vara tonåring i uppsala.

Jag ska däremot sluta vara så jävla .. Jag har faktiskt fått ut en bra sak av det här året - vänskap. Det är något jag måste lära mig att uppskatta bättre och ta tillvara på bättre.

Men jag vill ha den jag kan luta mig på. Jag vill ha min trygghet.

Sara

En tjej kom fram till mig i skolan här om dagen och frågade en sak (hon läste filosfi):
Vad tror du, finns det ett och samma öde till alla, har alla samma "livets mening", eller skapar man sitt egna öde och mening med livet.
Det är just därför jag inte går filosofi. Om jag fick något sånt här att fundera på skulle jag aldrig någonsin kunna sluta tänka. Har iaf gått runt och tänkt på det här hela dagen..
Jag vet ju iaf vad jag vill, klart som fan att alla ska få bestämma sin egna mening med livet.
Fatta om det fanns en mening med livet och om man inte ens klarade den, vilket fail man var..
Men ingen vet ju ändå vad meninegn är? Så ingen vet om man har klarat det eller inte.
Eller alltså va? Jag fattar typ inte själv.
Ödet. Finns det.. Är det bestämt hur man ska leva och vad som ska hända redan när man är född? Då kan man ju lika gärna ta livet av sig.. Eller ja, om man gör det så visste ju ödet redan det också, så.. ja.

PALLAAAAA

RSS 2.0